Snart är hösten här. Inte för att vara deprimerande men snart är den faktiskt här.
Med varje dag kryper den lite närmare.
Och det är väl både på gott och ont.
Med hösten kommer mycket.
Skola. Födelsedagar. Kyla.
Och jag vet fortfarande inte vad jag håller på med.
Ska jag sätta mig i föreläsningssalen igen? Sitta där och lyssna?
Tanken får mig att rysa av obehag.
Var det verkligen det här jag ville med livet?
Obeslutsamheten. Min värsta fiende.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
Fan va du var munter då :-)
Inte nämnvärt. Men någon ska väl vara det med. Som jämnvikt menar jag. Dessutom kan jag ju inte råför att du fyller 50 och inte vill fylla år ;)
Hösten är årets underbaraste årstid, den enda årstid som jag önskar vore lite längre, en sådär 2,3 månader.
Skicka en kommentar