Singelmonstret

När det kommer till killar och dating har jag en tendens att aldrig ge dem någon chans.

Det finns alltid en röst i bakgrunden som säger att det nog finns något bättre som kan komma sen. Och det vill man ju inte missa? För det pirrar väl inte? Och han är ju egentligen inte din stil.


På det sättet har jag gått miste om många bra killar vilket gett mycket ånger. Men när jag väl kommer på att det nog inte var så smart och vill ge dem en chans, ja då har de redan gått vidare.

Så denna gång ska vi inte ha det så!

Romantiker? Ja... Eller?

Innan festen i lördag stod jag och en väninna på busshållplatsen och såg en limousine åka förbi.

Vi kom in på ämnet romantik, hon är från en mindre stad i landet och det visade sig att hennes dåvarande pojkvän bokat en limousine till en date. De skulle äta på en av stadens restauranger.
Hon hade tittat ut genom fönstret och uppmärksammat bilen. Det var då hon fick veta att den var för honom och henne.

Istället för att tycka att det var gulligt skämdes hon.

I limousinen hällde killen upp champagne, ytterligare något som hon tyckte var lite pinsamt.

Min första tanke när jag hörde detta var att det var gulligt, men killen försökte för hårt. Det blev pinsamt eftersom det var så klyschigt. Varför är det så?

Jag har själv väldigt svårt när en kille ska göra något riktigt romantiskt.
Jag vill gärna att han ska göra det.
Jag drömmer ju om just det. Men när det väl händer, skäms jag och vet inte var jag ska göra av mig själv.

Så är romantiken faktiskt död?
Är vi egentligen romantiken eller är det bara något vi tror när vi ser på film?

Självinsikt...?

Har kommit på mig själv med att börja skriva och sedan, innan det är klart, stänger jag ner rutan. Det är som om jag inte kan få ner mina tankar på print.
Jag vill så gärna men det går inte.
Jag vill vara personlig men det blir inte så.
Jag vågar inte. För vad ska ni tro om mig då?

Har redan fått höra att min blogg är deppig men om jag skriver mer personligt hur blir den då?
Kan ju hända att den blir gladare men man vet ju aldrig.

Måste ta mig en funderare över detta.
Men inte ikväll.
Ikväll är det inflyttningsfest hos den närmaste väninnan jag har i Örebro och överlag en av de närmaste vännerna jag har. Så nu ska vi tagga och vara glada.

Torsdag

Nu har snart hela veckan gått. Jag har inte hunnit med någonting, var tog den vägen?



Två dagar gick åt till migrän. Jag har tvättat som jag skulle. Men sen..?

God morgon

Nej idag är vi bakfulla.

Och ja just det nu åker vi till Västerås.

On/Off

Imorse slog det mig som ett knytnävsslag i ansiktet.
Så fort jag öppnade dörren för att ta mig till den tidiga lektionen.
Det har blivit kallt.

Kylan var bitter och bet sig fast i mig. Jag kände hur den slukade mig.
Detta kan aldrig sluta väl tänkte jag.

När hände detta? Nyss var det, okej kanske inte varmt men varmare. Det var ljust långt in på kvällarna och man hörde fåglarna kvittra tidigt på morgonen. Hur mycket man än hatade ljudet då så saknar jag det precis nu.

Numera är det tyst sånär som på löven som rasslar på marken och vinden som sliter tag i grenarna, som om de vill slita av de sista kämpande bladen. Dessutom är det mörkt vid klockan sju och det går fort, det är som om någon trycker på lampknappen.
Ingen dimmer här, snåla människa.

Ingenting

Hudkräm i vacklande humör

Blommor som aldrig sett krig

Önskningar, Pärlor

Vackra ting

Musik som strömmar ur nyckelhålet

Filmer som skänker avundsjuka

till sympatin

I brist.

Nu har jag fyllt 20. Yey, grattis mig.

Och så efter en vecka är jag nu färdigfirad. Så blir det väl när man ska firas på två olika orter.
Alla vill med.

Nu väntar vi på rynkorna.