I'm you only slightly more bizarre

Inatt efter jag hade varit till Rebecca på kaffe bestämde jag mig för att ta en rundtur med bilen.
Jag älskar att köra bil på natten när det bara är fåtalet bilar ute och det är lugnt och tyst.

Jag skruvar upp volymen på radion och bara kör. Det spelar egentligen ingen roll var jag åker. Det är skönt att kunna tänka på allt och ingenting.

Av en ren impuls svänger jag in på en väg jag aldrig åkt tidigare men jag vet var den leder, jag kollade skylten först. Helt plötsligt är det som om allt ljus sugits upp av intet. Det är helt bäckmörkt. Efter många om och men lyckas jag få igång helljuset men det känns inte som det hjälper. I backspegeln ser jag ljuset från den upplysta gatan jag just lämnat och nästa gång jag slänger en snabb blick i backspegeln känns det som mörkret slukat mig. Jag ser ingenting utom mörker. Det var av någon anledning en väldigt skrämmande känsla.

Jag visste att jag inte ville vara kvar i mörkret men det fanns ingenstans att vända så jag fortsatte längre och längre in. Plötsligt såg jag en avtagsväg till vänster och en skylt. Äntligen, nu var jag snart rätt så jag svängde, hoppades, önskade att det skulle vara ljust och betryggande.

Men jag hade fel, den här gatan var precis lika mörk och skrämmande.
Hjärtat kändes som en klump i bröstet. Men det fanns inte så mycket att göra förutom att följa även denna väg, jag visste ju var den ledde.

Så efter vad som kändes som en evighet men som antagligen inte var mer än ett par minuter såg jag äntligen ljus och liv igen. Jag andades lättat ut och det kändes som jag varit nere i avgrunden och återvänt.