För några dagar sedan kom brevet från donationsregistret.
Efter att en natt ha läst bloggen Heja Abbe vilket ledde till både skratt och gråt om vartannat (en blogg jag förövrigt varm rekommenderar, men mor inte på jobbet) tog jag snabbt det steg jag tänkt ta i flera år.
Det började med att jag gärna ville ge blod. Men eftersom jag svimmar av blod, nålar och liknande som läkare gillar att leka med kom jag fram till att det nog inte skulle fungera. Då föddes planen att jag gärna vill ge mina organ när jag dör.
Varför inte ge dem till någon som behöver dem, när jag faktiskt inte behöver dem själv?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
Jag förstår mig inte på de som inte vill donera sina organ när de kolat (förmodligen är de framförallt rädda för att dö), om min död kan ge någon annan liv, så är det inget att ens fundera över (och om man nu måste fundera på det, kan man ju vända på det, och tänka sig att man är den där leversjuka 12-åringen...). Lika självklart som fan i kyrkan, eller nåt åt det hållet.
Fast visst, det är jävligt obehagligt att tänka på det. Att man en dag inte längre finns kvar... men vad tusan, det är en naturlig del av livet.
Skicka en kommentar