För någon dag sedan fick jag ett sms av en kompis som välkomnade mig tillbaka till Sverige. I samma SMS sade han att han hoppades att min resa till Irland var min livsresa.
Och även om jag älskar Dublin så kunde jag inte svara ja.
För det här var inte mitt livs resa.
Men för mig är Dublin ändå viktig. Det är den resa som fick mig att inse att jag kan. Det är ingen omöjlighet att resa på egen hand. Jag kan vara ensam. Jag kan klara mig själv. Och det är inga problem att lära känna människor på nya platser, människor från olika länder med olika preferenser.
Den här resan är alltså inte mitt livs resa men den har fått mig att vilja resa mer, kanske lite för mycket om det nu är möjligt att göra. Att se mer av världen. Och det är inte längre speciellt viktigt att ha någon annan med mig. Det är inte heller svårt att boka allt själv det handlar egentligen bara om planering, vilket jag helt klart lärt mig på den här resa.
Alltså kan resan till Dublin fått mig till att göra den resa som kommer vara mitt livs resa. För just nu känns det mest som jag inte är klar riktigt.
