Wexford

Förra helgen bestämde sig jag och två kompisar att åka till Wexford. För att spara pengar till detta bestämdes att jag och Cat skulle sova hos Flav. Vilket är okej om det inte var så att de började bråka de första de gjorde och lika envisa är de båda två. Sen ska ni veta att Irländska hus inte har någon isolering, fönstren är inte täta och de stänger av värmen mitt i natten för det kostar för mycket att ha den på.

Frid och fröjd med andra ord.

På söndagen tog vi oss alltså med buss till flygplatsen, kl 07.30 skulle det alltså vaknas och gås upp. Det var bara det problemet att klockorna skulle ställas tillbaka en timme vilket vi glömde och alltså gick upp 06.30 och inte gjorde vi kopplingen ens när bussen var en timme "försenad". Väl på flygplatsen tog de åter igen upp bråkandet. Det slutade med att bara Flavia körde. Cathrine läste kartan och jag höll tyst i baksätet eftersom jag inte orkade med att hamna i mitten när de bråkar.

Tre timmar senare var vi i Wexford. Liten, tyst men trevlig stad. Flavia hade läst att det skulle vara en Festival där. Det visade sig vara en Opera Festival. Så vi skippade den.
Det tog oss en timme att hitta det Hostel vi hade bokat in oss på. Folk pekade oss åt olika håll och ingen tycktes riktigt veta var gatan egentligen låg. Väl framme visade det sig vara ett rent men inte fullt så mysigt Hostel med en fruktansvärd massa regler om vad man inte fick göra.

Det hela slutade i alla fall med att vi gick på två olika Pubar och sjöng och dansade och träffade en massa trevlig folk.

Dagen efter åkte vi hem igen, efter att ha köpt två cd-skrivor eftersom radiostationerna här har tre gånger så mycket reklam som de i Sverige, men inte förrän vi letat en timme efter stranden som man spelade in D-day scenen på i Saving Private Ryan och sedan tagit en massa bilder där.